Den här artikeln är hopklippt från ett par inlägg i swnet.politik.
|
Folk som kommer med tekniska invändningar mot vissa exempel
och resonemang är för det mesta fruktansvärt irriterande. Då t.ex. någon i
ett sällskap kommenterar någon annans resonemang om Platons Grottan
med invändningen "Men de måste väl för tusan ha sett dem som kom och gav dem mat?" leder
detta oundvikligen till en lång och ganska högljudd debatt om hur man på
bästa sätt bygger en mekanisk apparat som utfodrar fastbundna människor i
smyg -- ty över hälften av sällskapet föreställer ju sig att huruvida
byggandet av en sådan apparat är möjligt eller inte, är absolut
nödvändigt att fastställa för att det överhuvudtaget skall kunna
gå att resonera vidare.
Dessutom är förstås vissa av de närvarande fullkomligt ointresserade av Platon, men däremot alldeles enormt intresserade av mekaniska apparater (eller kommer kanske från landet och har egna erfarenheter av tvångsmatning av gäss el.dyl.) så slaget är förstås förlorat från allra första början.
Den här sortens destruktiva tramsande kan dock ha sin alldeles
speciella charm, ifall det levereras i rätt sällskap och i rätt sammanhang. Det
är t.ex. ofta alldeles utomordentligt lustigt med påpekanden om tekniska
o.dyl. detaljfel som obönhörligen skjuter i sank väsentliga delar av
grunden för handlingen i eller symboliken kring exempelvis klassiska
litterära verk eller andra speciellt lovprisade eller upphöjda kulturprodukter.
Den som har något bra besserwisseri, glädjedöderei, profaneri eller hånflineri på lager, och tror att det skulle passa på den här sidan, får gärna maila det till mig! (Adressen står längst ner på sidan.) Notera dock att kraven är hårda: Påpekanden om inkonsekvenser i James Bond-filmer, Fantomenäventyr o.dyl. undanbedes således vänligen. |
|
I William Goldings Flugornas Herre spelar ett par speciella glasögon en
central roll, eftersom de används av de strandsatta pojkarna för
att göra upp eld. Förfogandet över glasögonen är således en ytterligt väsentlig
ingrediens i den allt grymmare kampen om makten över ön.
Glasögonen tillhör ursprungligen en stackars mobbad, tjock och närsynt gosse som i den svenska översättningen kallas för Nasse. Men vad Golding synbarligen inte visste, är att närsynta bär glasögon som är konkava, och alltså inte alls går att använda som brännglas för att göra upp eld. |
|
I Vilhelm Mobergs utvandrarsvit tar Kristina med sig till Amerika
en kärna från ett astrakanäpple. Hon planterar denna kärna i jorden i sitt
nya hemland, och det växer så småningom upp ett astrakanäppelträd.
Detta träd har en djup symbolisk roll som länk till det gamla landet, som en röd tråd genom hela romansviten, och när Kristina slutligen dör, dör hon med en bit av ett astrakanäpple från trädet i sin mun. Men vad Moberg möjligtvis inte visste, är att astrakanäppelträd, liksom alla andra speciella sorters äppleträd, erhålls genom ympning. Planterar man en kärna från någon sorts äpple, får man sannolikt endast vildäpplen. |
|
USA:s nationalsång
The Star Spangled Banner är ursprungligen en dryckesvisa,
skriven av några engelska festprissar till minne av en gammal grekisk
drinkare och pornograf vid namn Anakreon.
Denne Anakreon levde för c:a 2 500 år sedan, och ägnade sitt liv åt orgier och åt att författa skabrösa dikter och supvisor. År 1776 -- notatu dignum! -- bildades dryckesgillet Anacreon Society av en grupp unga festprissar från London. Detta glada sällskaps speciella signaturmelodi komponerades av en viss John Stafford Smith, medan en gentleman vid namn Ralph Tomlinson skrev texten. Stycket döptes till To Anacreon in Heav'n (Till Anakreon i himmelen). John Stafford Smiths melodi, dvs. USA:s nationalsång, låter så här Ralph Tomlisons text lyder som följer: To Anacreon in Heav'n
Hur många amerikaner som känner till att strofen "the Land of the
Free and the Home of the Brave" ursprungligen var (i.a.f. med den
tidens mått) ett par ekivoka rader i en supvisa om en
grekisk pornograf, skriven av och för ett engelskt dryckesgille, är högst oklart.
|
|
"Surt, sa räven om rönnbären" är ett talesätt som troligen varje svensk är väl bekant med. De flesta känner även till att talesättet går tillbaka på Aisopos (ca 700 f Kr) fabel om en räv som sitter nedanför en mur och tittar upp på de saftiga bär som hänger högt ovanför dess huvud. Räven gör ett par försök att hoppa upp och nappa åt sig bären, men misslyckas. Till slut ger räven upp och tänker för sig själv att bären säkert ändå är sura, varför det inte spelar någon roll att den inte når dem. En klassisk psykologisk reaktion som vi alla har exempel på från våra egna liv.
Vad den svenske bearbetaren av fabeln möjligen inte tänkte på, är att det torde vara allmänt känt att rönnbär är sura. Räven borde således rimligen känna till att bären var sura redan innan den försökte nå dem. Fabelns poäng, att peka på hur man bortförklarar sina misslyckanden, försvinner i bearbetarens iver att allitterera. Läser man Aisopos fabel på något annat språk inser man att vad räven egentligen försöker nå ingalunda är några rönnbär utan vindruvor. Vinrankan är en klängerväxt, varför det är rimligt att räven sitter just nedanför en mur. Vindruvor växte i Grekland då Aisopos levde, till skillnad från rönnbär som veterligen aldrig existerat i vilt tillstånd där. Vindruvor har dessutom egenskapen att de vanligen är söta, men även kan vara sura, varför rävens rationaliseringsförsök till sitt misslyckande onekligen blir något mer rimligt. |
Artiklar av Samuel Sirén:
|