Den här artikeln baseras på ett inlägg i swnet.politik jag skrev 13 juli 1996.
Många försvarar pacifism med hänvisning till Gandhi. Själv betraktar jag inte Gandhi som en "pacifist", även om det naturligtvis är lite vanskligt att säga emot dem som hävdar detta. Gandhi var en oerhört modig och rättrådig människa, som framgångsrikt bekämpade den engelska kolonialmakten med hjälp av s.k. icke-våld; dvs. en metod som med viss framgång används mot en fiende som är 1) militärt överlägsen, och 2) tillräckligt moralisk och civiliserad för att vara sårbar när han utsätts för denna speciella sorts åtgärd.
En pacifist, däremot, är en fariséisk pultron som från läktarplats fördömder dem som försvarar hans egen och hans medmänniskors liv och frihet.
Låt oss titta på ett exempel: Antag en knivbeväpnad knarkpåverkad galning, som mitt på stadens torg sitter grensle över en ung flicka och ägnar sig åt att hugga ihjäl henne med kniv; antag vidare att det finns ett kraftigt slagträ till hands, och antag dessutom att bland åskådarna står icke-våldsförespråkaren Gandhi, krigaren Margaret Thatcher, samt även Pacifisten:
Det viktiga för Gandhi och Margaret är att stoppa mordet, det viktiga för Pacifisten är att ondgöra sig över Margaret. Vidare gäller förstås att Gandhis tappra och altruistiska handlande på intet som helst sätt berättigar Pacifisten att förmätet upphöja sin egen feghet till dygd.
Fotnot: Huruvida det finns nån som faktiskt kan "slå ihjäl mördaren" (dvs. är militärt överlägsen) men som ändå väljer Gandhis metod vet jag inte; jag kan inte komma något exempel på när något sådant skulle ha förekommit. Vidare tror jag inte alls att Gandhi egentligen motsatte sig en indisk försvarsmakt. (Fast detta är tills vidare bara ett antagande.)
Läs om varför pacifism är en livslögn.
![]() Artiklar av Samuel Sirén:
|