www.samuelsiren.com
Gandhi, Margaret Thatcher och Pacifisten
Den här artikeln baseras på ett inlägg i
swnet.politik
jag skrev 13 juli 1996.
Många försvarar pacifism med hänvisning till Gandhi.
Själv betraktar jag inte Gandhi som en "pacifist",
även om det naturligtvis är lite vanskligt att säga emot dem som
hävdar detta. Gandhi var en oerhört modig och rättrådig människa,
som framgångsrikt bekämpade den engelska kolonialmakten med
hjälp av s.k. icke-våld; dvs. en metod som med viss framgång
används mot en fiende som är 1) militärt överlägsen, och
2) tillräckligt moralisk och civiliserad för att vara sårbar när
han utsätts för denna speciella sorts åtgärd.
En pacifist, däremot,
är en fariséisk pultron som från läktarplats fördömder dem som
försvarar hans egen och hans medmänniskors liv och frihet.
Låt oss titta på ett exempel:
Antag en knivbeväpnad knarkpåverkad galning, som mitt på stadens torg sitter
grensle över en ung flicka och ägnar sig åt att hugga ihjäl henne med kniv; antag
vidare att det finns ett kraftigt slagträ till hands, och antag dessutom att bland
åskådarna står icke-våldsförespråkaren Gandhi, krigaren Margaret Thatcher,
samt även Pacifisten:
- Gandhi bedömer att han inte har nån chans ens med slagträet.
Med risk för sitt eget liv går han emellan, och skyddar
kvinnan med sin egen kropp. Han är naturligtvis fruktansvärt
modig, dumdristig skulle en del kanske säga; utfallet av
hans strategi är förstås helt och hållet beroende av
huruvida mördaren besinnar sig eller inte.
- Margaret Thatcher tar slagträet och slår ihjäl mördaren.
Hennes strategi förutsätter egentligen bara att hon är tillräckligt stark.
- Pacifisten, däremot, står kvar i folkmassan och betraktar
fascinerat spektaklet. (Fast han säger kanske det är ju
förskräckligt då han tror att nån lyssnar.) När Margaret
ingriper, fördöms hon genast i högljudd falsett av
Pacifisten, som naturligtvis inte försitter ett så lysande
tillfälle att trumpeta ut sin egen moraliska överlägsenhet.
Hans strategi kan inte misslyckas alls, oavsett vad som
händer -- han får alltid något att förfasa sig över, på
riskfritt avstånd. Fast han förfasar sig mycket hellre över
Margaret än över mördaren.
- Till sist: Vi vanliga fegisar, vi hyllar Margaret som den
hjälte hon är, och är tacksamma över att hon finns. (Fast en
del av oss är lite avundsjuka på henne, och sneglar
fundersamt på Pacifisten.) Gandhi har givetvis all vår
respekt, men när barbarhorderna nån gång kommer ridande över
berget är det ändå till Margaret vi flyr, för skydd och hjälp.
Det viktiga för Gandhi och Margaret är att stoppa mordet, det
viktiga för Pacifisten är att ondgöra sig över Margaret. Vidare gäller
förstås att Gandhis tappra och altruistiska handlande på intet som helst sätt
berättigar Pacifisten att förmätet upphöja sin egen feghet till dygd.
Fotnot: Huruvida det finns nån som faktiskt kan "slå ihjäl mördaren"
(dvs. är militärt överlägsen) men som ändå väljer Gandhis metod
vet jag inte; jag kan inte komma något exempel på när något
sådant skulle ha förekommit. Vidare tror jag inte alls att Gandhi
egentligen motsatte sig en indisk försvarsmakt. (Fast detta är tills
vidare bara ett antagande.)
Läs om varför pacifism är en livslögn.
www.samuelsiren.com
