Index

Träffas leksaksministern?

eller

Tyskar i dricksvattnet

(Kapitel 2)

© Claes Skördeman, 1993


Tillbaka till kapitel 1
        2.

        När Dagny ringde och ville bli hämtad på
        järnvägsstationen följande lördagmorgon antydde
        jag att jag skulle bevista en glad liten
        tillställning på fredagen, och möjligen vara en
        smula trött, men hon lät sig inte bekomma. Hon
        ville ha skjuts till Mårtens föräldrar kl 10.03.
        Bussarna ut dit gick nära nog i skytteltrafik,
        taxi kostade några tior, men Dagny anlitade bara
        kollektiva färdmedel om absolut ingen kunde
        skjutsa henne. Snäll som jag är gav jag med mig. 
          Jag försökte se det positiva i situationen.
        Efteråt kunde jag t.ex. åka direkt hem och lägga
        mig. Åååh, vad skööönt! Jag kunde t.o.m. hämta
        henne i pyjamas och morgonrock. Hon kom ju för att
        träffa "sin vän" Mårten, inte mig. Samtidigt
        skulle jag kunna passa på och fråga om det låg
        något i ryktena om att det var slut mellan oss.
        Och sedan bums hem i säng. En annorlunda men
        informativ och fullt genomförbar lördagmorgon.
        Tillställningen blev mycket riktigt ganska munter.
        Nyheten om min uppsägning la ingen märkbar sordin
        på festyran. Det ska till mer än så för att stämma
        50 uppspelta ungtuppar i smoking till grubblande
        eftertanke. 
          Visserligen växte inte jobben på trän, som någon
        träffande uttryckte saken, men jag var ju så
        skicklig, så det var nog inga problem, hehehe,
        försäkrades jag under ryggdunkningar. Vad hade jag
        jobbat med nu igen? Åh? Så intressant hördudu. Du
        ska väl ta det lugnt ett tag först? Det är inte
        bra att stanna för länge på samma ställe, vet du.
        Vad gäspar skorpan? Oj, tio över fem! 
          09.39 ringde väckarklockan. Jag gick upp direkt,
        som jag alltid gör, drog upp rullgardinen och
        tittade grälsjukt ut genom fönstret. Om jag inte
        visste bättre skulle jag ha trott att någon slängt
        en sur gammal arméfilt över himlen. Hade de
        hemvärnsövningar där uppe, Gud och änglarna?
        Varför stod en sejdel gin på mitt nattduksbord?
        Jag tog en dusch och ett glas filmjölk, och satte
        mig i Golfen klockan 09.54. Järnvägsstationen
        nåddes med 14 sekunders marginal, klockan
        10.02.46. Perfekt. 
          Det är nog gott och väl med demokrati, men i en
        diktatur, med fungerande järnvägar, hade jag varit
        hemma i sängen igen högst en kvart senare. Så blev
        det alltså inte. Tåget var 27 minuter försenat.
        När jag frågade varför uppmanades jag av en
        vassnäst dam med konjaksfärgad pudelpermanent och
        en röst som fick det att slå lock för öronen, att
        framföra mina klagomål direkt till
        generaldirektören. Där stod jag med nästan en
        halvtimme att slå ihjäl. Jag hade ingen lust att
        sitta och fånglo i väntsalen med kärringen inom
        syn- och hörhåll. Sitta på parkeringen lockade
        inte heller, så jag köpte en Ramlösa och körde en
        sväng. En halvtimme är en ganska rejäl sväng om
        det inte är rusningstid. Efter en kvarts planlöst
        irrande närmade jag mig åter stationen, men i
        stället för att svänga till vänster i nästnästa
        korsning tog jag till höger i nästa korsning, och
        sedan till vänster in på en bakgata. Här hade jag
        bestämt aldrig varit förut. Gatan kantades av
        butiksbaksidor och lagerlokaler. Jag stannade. En
        knallorange skåpvagn stod parkerad med nosen åt
        mitt håll och högerhjulen uppe på trottoaren. Det
        var en Volvo 145 från 1971, fast med 164- front,
        förmodligen hopsatt av två krockade bilar. Den
        skarpa färgen fick mig att längta efter en Ramlösa
        till. Volvo 165. Hade en sådan modell gått att
        sälja? Bäst jag satt där och begrundade Volvos
        modellpolitik under det tidiga 70-talet hörde jag
        utdragen skottlossning, som från ett maskingevär.
        Det hade pågått militärövningar i stadens utkanter
        hela veckan, fast det här lät mycket närmare. Höll
        de på och larvade sig inne i stan idag?
        Eldgivningen höll på ganska länge, flera minuter,
        med korta uppehåll. Det lät som ett enda vapen,
        fick jag för mig. Så småningom upphörde pangandet.
        Jag insåg att jag befann mig precis bakom
        Odenbanken, och att dörren som Volvon hade
        parkerat intill måste vara Odenbankens
        personalingång, samt att det rykte ur avgasröret.
        Skottlossningen kunde ha kommit därifrån. Rån?
        Inte en lördag, banken var ju inte ens öppen. Jag
        fick ändå en obehaglig känsla av att allt inte
        stod riktigt rätt till. Det kändes i magen. Så
        öppnades Odenbankens personaldörr långsamt.
        Gångjärnen satt åt mitt håll så jag såg ingenting
        medan jag gled ner i sätet tills jag bara hade en
        smal springas sikt. Någon klev ut, öppnade Volvons
        baklucka och la in en tung militärbag. Sen gick
        han runt till förarplatsen, satte sig i bilen och
        körde lugnt iväg. Jag säger han, för han hade luva
        och yvigt skägg. Det var i stort sett det enda jag
        såg. När han passerade förbi mig var jag tvungen
        att göra mig helt osynlig. Efter en minut satte
        jag mig upp igen. Vad hade hänt? Vid närmare
        eftertanke förmodligen ingenting. Jag fick kritik
        för mitt rika fantasiliv redan i lekskolan, där
        jag bedyrade att jag egentligen var den fjärde
        brodern Cartwright. Fröken Britt sa lika envist
        att det var jag inte alls det. Jag var en helt
        vanlig, om än något svårhanterlig, liten gosse.
        Riktiga cowboys har hatt och pistol, och jeans och
        snusnäsduk. Jag sa att jag klär mig väl som jag
        vill, och tillade förnumstigt att eldvapen inte
        var tillåtna i kommunens lokaler. Eldvapen, ja... 
          Det hade smällt något alldeles förskräckligt,
        och strax efteråt kom alltså den skäggige mannen
        ut från banken med en väska i handen. Visst, men
        bankrån bör förläggas till kontorstid, när det går
        att få någorlunda service. 
          Åtminstone om man är beväpnad. Nu hade jag två
        minuter på mig tills tåget skulle anlöpa stationen
        enligt de senaste spekulationerna. Klockan var
        exakt 10.30 när jag parkerade bilen och tåget
        rullade in. Tänk om ordinarie avgångs- och
        ankomsttider var lika pålitliga som förseningarna.
        Det var mest pensionärer så här på
        lördagsmorgonen. Dagny satt längst bak eftersom
        det är närmast när man kliver på. Nu stod hon
        längst bort och fick hjälp av tåget med väskorna
        av en giktbruten herre i 85-årsåldern, som
        egentligen hade fullt upp med sitt eget gepäck.
        Med sina två väskor väl på perrongen stod hon kvar
        och väntade tills jag kom och tog dem. 
          - Gud så du ser ut! hälsade hon mig tacksamt. Du
        luktade sprit ända från stationshuset! 
          - Det är inte sprit, det är konjak. 
          - Man ska inte köra påverkad.
          - Om vi kör i diket lovar jag att klippa sönder
        körkortet. 
          - Har du inget omdöme alls?
          - Jag är inte ute och kör för skojs skull. Det
        var du som propsade. 
          - Inte på att du skulle supa dig full igen. Och
        du har sagt att du tycker om att köra bil. 
          - Försök inte. Det var du som absolut ville ha
        skjuts fast jag sa att jag var bortbjuden. Det går
        massor av bussar. Har inte Mårten körkort? Eller
        flakmoppe? 
          - Han är så morgontrött.
          - Jaså är han det, ja men då ska vi inte störa. 
          Jag tittade bort mot pressbyråkiosken precis
        lagom för att se en man i skägg och luva sätta sig
        i en knallorange Volvo 165 och köra iväg. 
          - Vad stirrar du på? frågade Dagny. Är det någon
        du känner? 
          - Vem då?
          - Inte vet jag.
          Mårten vistades hos sina föräldrar i en stor
        villa i stadens främsta statusområde. De flesta
        statusområden, till och med i småstäder, ligger
        nära vatten, har vidsträckt utsikt eller stora
        tomter. Ibland alla tre. Så icke här. Bara husen
        var stora. Tomterna var obetydligt större än
        husen, utsikten obefintlig om man räknar bort
        grannens kök, precis som i de nyare förorterna,
        och närmaste sjö låg flera mil bort. Här bodde
        Mårtens föräldrar i en jättekåk som såg ut som ett
        klubbhus för begravningsentrepenörer. Det mesta av
        tomten låg framför huset till ingen nytta alls.
        Bara snaggade gräsmattor och prydnadsbuskar. Jag
        hatar sånt. Mårtens pappa var professor i någon
        ovädrad historiedisciplin och hans sinnesstämning
        svängde ikapp med professorskans mellan
        förmätenhet över sitt etablerade namn i
        fackkretsar och bitterhet över sin undanskymda
        samhällsställning och förhållandevis blygsamma
        lön. 
          - Stanna här är du snäll, sa Dagny strax innan
        vi var framme. 
          - Varför det, vi är inte framme än. Morgonen är
        ändå förstörd. 
          - Adèle tycker inte om en massa trafik framför
        huset. 
          - Underligt namn på en karl.
          - Det är hans mamma. Henne är det inte värt att
        bråka med. Hon är van vid att få sin vilja igenom.
          - Det var Idi Amin också. Hör du, vad ska ni
        egentligen göra så här dags på morgonen, alla
        fyra? Väcka gubben och äta filmjölk? 
          Hon svarade inte. Jag bromsade in framför
        dysterhetsakademin och fortsatte. 
          - Förresten, från det ena till det andra, är det
        slut mellan oss nu? Bara så jag vet. 
          Som på en given signal, eller kanske snarare på
        en given signal, fuktades hennes ögon lätt av en
        portionsförpackning tårar. Observera att det var
        hon som tog initiativ till vårt förhållande och
        som efter cirka ett års relativt friktionsfri
        samvaro med tårblanka ögon plötsligt bad mig lämna
        henne i fred ett tag. 
          - Spencer, jag måste få tänka på det här. 
          Jag tittade upp mot villan.
          - Är du säker på att du valt rätt ställe för
        det? 
          Hon klev ur.
          - Det är nog bäst du kör iväg nu, innan Adèle
        ser dig. 
          - Kan du inte lura med henne till någon
        terapigrupp, så är du av med det bekymret. Och så
        kan sophämtningen ske ovan jord igen. Glöm inte
        att hälsa så hjärtligt från mig. 
          Dagny bet sig bekymrat i läppen och började gå
        uppför grusgången. 
          Tio minuter senare låg jag äntligen i min svala
        säng igen och funderade på lite av varje. Klockan
        elva var jag fortfarande vaken, så jag lyssnade på
        radionyheterna. Där berättades om alla möjliga
        obehagligheter, men inte om något rån. Jag
        somnade.

Fortsätt till kapitel 3


Index