2.
När Dagny ringde och ville bli hämtad på
järnvägsstationen följande lördagmorgon antydde
jag att jag skulle bevista en glad liten
tillställning på fredagen, och möjligen vara en
smula trött, men hon lät sig inte bekomma. Hon
ville ha skjuts till Mårtens föräldrar kl 10.03.
Bussarna ut dit gick nära nog i skytteltrafik,
taxi kostade några tior, men Dagny anlitade bara
kollektiva färdmedel om absolut ingen kunde
skjutsa henne. Snäll som jag är gav jag med mig.
Jag försökte se det positiva i situationen.
Efteråt kunde jag t.ex. åka direkt hem och lägga
mig. Åååh, vad skööönt! Jag kunde t.o.m. hämta
henne i pyjamas och morgonrock. Hon kom ju för att
träffa "sin vän" Mårten, inte mig. Samtidigt
skulle jag kunna passa på och fråga om det låg
något i ryktena om att det var slut mellan oss.
Och sedan bums hem i säng. En annorlunda men
informativ och fullt genomförbar lördagmorgon.
Tillställningen blev mycket riktigt ganska munter.
Nyheten om min uppsägning la ingen märkbar sordin
på festyran. Det ska till mer än så för att stämma
50 uppspelta ungtuppar i smoking till grubblande
eftertanke.
Visserligen växte inte jobben på trän, som någon
träffande uttryckte saken, men jag var ju så
skicklig, så det var nog inga problem, hehehe,
försäkrades jag under ryggdunkningar. Vad hade jag
jobbat med nu igen? Åh? Så intressant hördudu. Du
ska väl ta det lugnt ett tag först? Det är inte
bra att stanna för länge på samma ställe, vet du.
Vad gäspar skorpan? Oj, tio över fem!
09.39 ringde väckarklockan. Jag gick upp direkt,
som jag alltid gör, drog upp rullgardinen och
tittade grälsjukt ut genom fönstret. Om jag inte
visste bättre skulle jag ha trott att någon slängt
en sur gammal arméfilt över himlen. Hade de
hemvärnsövningar där uppe, Gud och änglarna?
Varför stod en sejdel gin på mitt nattduksbord?
Jag tog en dusch och ett glas filmjölk, och satte
mig i Golfen klockan 09.54. Järnvägsstationen
nåddes med 14 sekunders marginal, klockan
10.02.46. Perfekt.
Det är nog gott och väl med demokrati, men i en
diktatur, med fungerande järnvägar, hade jag varit
hemma i sängen igen högst en kvart senare. Så blev
det alltså inte. Tåget var 27 minuter försenat.
När jag frågade varför uppmanades jag av en
vassnäst dam med konjaksfärgad pudelpermanent och
en röst som fick det att slå lock för öronen, att
framföra mina klagomål direkt till
generaldirektören. Där stod jag med nästan en
halvtimme att slå ihjäl. Jag hade ingen lust att
sitta och fånglo i väntsalen med kärringen inom
syn- och hörhåll. Sitta på parkeringen lockade
inte heller, så jag köpte en Ramlösa och körde en
sväng. En halvtimme är en ganska rejäl sväng om
det inte är rusningstid. Efter en kvarts planlöst
irrande närmade jag mig åter stationen, men i
stället för att svänga till vänster i nästnästa
korsning tog jag till höger i nästa korsning, och
sedan till vänster in på en bakgata. Här hade jag
bestämt aldrig varit förut. Gatan kantades av
butiksbaksidor och lagerlokaler. Jag stannade. En
knallorange skåpvagn stod parkerad med nosen åt
mitt håll och högerhjulen uppe på trottoaren. Det
var en Volvo 145 från 1971, fast med 164- front,
förmodligen hopsatt av två krockade bilar. Den
skarpa färgen fick mig att längta efter en Ramlösa
till. Volvo 165. Hade en sådan modell gått att
sälja? Bäst jag satt där och begrundade Volvos
modellpolitik under det tidiga 70-talet hörde jag
utdragen skottlossning, som från ett maskingevär.
Det hade pågått militärövningar i stadens utkanter
hela veckan, fast det här lät mycket närmare. Höll
de på och larvade sig inne i stan idag?
Eldgivningen höll på ganska länge, flera minuter,
med korta uppehåll. Det lät som ett enda vapen,
fick jag för mig. Så småningom upphörde pangandet.
Jag insåg att jag befann mig precis bakom
Odenbanken, och att dörren som Volvon hade
parkerat intill måste vara Odenbankens
personalingång, samt att det rykte ur avgasröret.
Skottlossningen kunde ha kommit därifrån. Rån?
Inte en lördag, banken var ju inte ens öppen. Jag
fick ändå en obehaglig känsla av att allt inte
stod riktigt rätt till. Det kändes i magen. Så
öppnades Odenbankens personaldörr långsamt.
Gångjärnen satt åt mitt håll så jag såg ingenting
medan jag gled ner i sätet tills jag bara hade en
smal springas sikt. Någon klev ut, öppnade Volvons
baklucka och la in en tung militärbag. Sen gick
han runt till förarplatsen, satte sig i bilen och
körde lugnt iväg. Jag säger han, för han hade luva
och yvigt skägg. Det var i stort sett det enda jag
såg. När han passerade förbi mig var jag tvungen
att göra mig helt osynlig. Efter en minut satte
jag mig upp igen. Vad hade hänt? Vid närmare
eftertanke förmodligen ingenting. Jag fick kritik
för mitt rika fantasiliv redan i lekskolan, där
jag bedyrade att jag egentligen var den fjärde
brodern Cartwright. Fröken Britt sa lika envist
att det var jag inte alls det. Jag var en helt
vanlig, om än något svårhanterlig, liten gosse.
Riktiga cowboys har hatt och pistol, och jeans och
snusnäsduk. Jag sa att jag klär mig väl som jag
vill, och tillade förnumstigt att eldvapen inte
var tillåtna i kommunens lokaler. Eldvapen, ja...
Det hade smällt något alldeles förskräckligt,
och strax efteråt kom alltså den skäggige mannen
ut från banken med en väska i handen. Visst, men
bankrån bör förläggas till kontorstid, när det går
att få någorlunda service.
Åtminstone om man är beväpnad. Nu hade jag två
minuter på mig tills tåget skulle anlöpa stationen
enligt de senaste spekulationerna. Klockan var
exakt 10.30 när jag parkerade bilen och tåget
rullade in. Tänk om ordinarie avgångs- och
ankomsttider var lika pålitliga som förseningarna.
Det var mest pensionärer så här på
lördagsmorgonen. Dagny satt längst bak eftersom
det är närmast när man kliver på. Nu stod hon
längst bort och fick hjälp av tåget med väskorna
av en giktbruten herre i 85-årsåldern, som
egentligen hade fullt upp med sitt eget gepäck.
Med sina två väskor väl på perrongen stod hon kvar
och väntade tills jag kom och tog dem.
- Gud så du ser ut! hälsade hon mig tacksamt. Du
luktade sprit ända från stationshuset!
- Det är inte sprit, det är konjak.
- Man ska inte köra påverkad.
- Om vi kör i diket lovar jag att klippa sönder
körkortet.
- Har du inget omdöme alls?
- Jag är inte ute och kör för skojs skull. Det
var du som propsade.
- Inte på att du skulle supa dig full igen. Och
du har sagt att du tycker om att köra bil.
- Försök inte. Det var du som absolut ville ha
skjuts fast jag sa att jag var bortbjuden. Det går
massor av bussar. Har inte Mårten körkort? Eller
flakmoppe?
- Han är så morgontrött.
- Jaså är han det, ja men då ska vi inte störa.
Jag tittade bort mot pressbyråkiosken precis
lagom för att se en man i skägg och luva sätta sig
i en knallorange Volvo 165 och köra iväg.
- Vad stirrar du på? frågade Dagny. Är det någon
du känner?
- Vem då?
- Inte vet jag.
Mårten vistades hos sina föräldrar i en stor
villa i stadens främsta statusområde. De flesta
statusområden, till och med i småstäder, ligger
nära vatten, har vidsträckt utsikt eller stora
tomter. Ibland alla tre. Så icke här. Bara husen
var stora. Tomterna var obetydligt större än
husen, utsikten obefintlig om man räknar bort
grannens kök, precis som i de nyare förorterna,
och närmaste sjö låg flera mil bort. Här bodde
Mårtens föräldrar i en jättekåk som såg ut som ett
klubbhus för begravningsentrepenörer. Det mesta av
tomten låg framför huset till ingen nytta alls.
Bara snaggade gräsmattor och prydnadsbuskar. Jag
hatar sånt. Mårtens pappa var professor i någon
ovädrad historiedisciplin och hans sinnesstämning
svängde ikapp med professorskans mellan
förmätenhet över sitt etablerade namn i
fackkretsar och bitterhet över sin undanskymda
samhällsställning och förhållandevis blygsamma
lön.
- Stanna här är du snäll, sa Dagny strax innan
vi var framme.
- Varför det, vi är inte framme än. Morgonen är
ändå förstörd.
- Adèle tycker inte om en massa trafik framför
huset.
- Underligt namn på en karl.
- Det är hans mamma. Henne är det inte värt att
bråka med. Hon är van vid att få sin vilja igenom.
- Det var Idi Amin också. Hör du, vad ska ni
egentligen göra så här dags på morgonen, alla
fyra? Väcka gubben och äta filmjölk?
Hon svarade inte. Jag bromsade in framför
dysterhetsakademin och fortsatte.
- Förresten, från det ena till det andra, är det
slut mellan oss nu? Bara så jag vet.
Som på en given signal, eller kanske snarare på
en given signal, fuktades hennes ögon lätt av en
portionsförpackning tårar. Observera att det var
hon som tog initiativ till vårt förhållande och
som efter cirka ett års relativt friktionsfri
samvaro med tårblanka ögon plötsligt bad mig lämna
henne i fred ett tag.
- Spencer, jag måste få tänka på det här.
Jag tittade upp mot villan.
- Är du säker på att du valt rätt ställe för
det?
Hon klev ur.
- Det är nog bäst du kör iväg nu, innan Adèle
ser dig.
- Kan du inte lura med henne till någon
terapigrupp, så är du av med det bekymret. Och så
kan sophämtningen ske ovan jord igen. Glöm inte
att hälsa så hjärtligt från mig.
Dagny bet sig bekymrat i läppen och började gå
uppför grusgången.
Tio minuter senare låg jag äntligen i min svala
säng igen och funderade på lite av varje. Klockan
elva var jag fortfarande vaken, så jag lyssnade på
radionyheterna. Där berättades om alla möjliga
obehagligheter, men inte om något rån. Jag
somnade.
Fortsätt till kapitel 3