3.
Det var inte bara jag som tillbringade det mesta
av lördagen i liggande ställning. Strax före
klockan ett samma dag gjorde en inom kort
riksbekant lokalvårdare en makaber upptäckt på sin
arbetsplats. Själv vaknade jag vid fyratiden,
något muntorr men för övrigt i relativt gott
skick, och lovade mig själv att aldrig mer sova så
länge. Det tog tjugofem minuter att bestämma om
jag skulle äta frukost, lunch eller middag. Det
blev frukost till slut - tanken på att ställa mig
och steka kalvnjure i morgonrock bar mig emot -
och jag gjorde i ordning havregrynsgröt, ett
löskokt ägg, två fullkornssmörgåsar med bakad
leverpastej och paprika, en knäckebrödssmörgås med
lagrad prästost och paprika, en kanna té samt ett
glas apelsin- och grapefruktjuice. Svenskan
lösgjordes från sin komprometterande position
fastkörd i brevinkastet, och jag satte mig att
ögna igenom nyheterna på väg mot korsordet.
Lördagarnas kompaktare korsord är för övrigt
utmärkta som uppvärmning inför fredagskrysset, som
jag hittills aldrig har löst på en fredag.
Det bästa sättet att klara av sådana här
konstiga dagar är att låtsas som ingenting fram
till normal läggdags då man helt resolut går och
lägger sig efter att ha varit uppe i kanske sju
timmar. Följaktligen satt jag och låtsades vänta
på morgonekot, när melodiradions jämntjocka
dårhusdillande avbröts av kvart i femekots
signatur och studioreportern sa att "tjugoen
människor har hittats ihjälskjutna i Odenbankens
lokalhuvudkontor i Uppsala. Polisen är ännu
förtegen men uppger att det verkar röra sig om ett
misslyckat rån. Detta är det värsta massmordet i
Sveriges historia och ett stort område runt banken
har spärrats av. Kropparna upptäcktes vid
trettontiden av en lokalvårdare som chockad
larmade polisen. Över till vår utsände i Uppsala."
Och så sa en annan karl samma sak igen, fast i
telefon, och mer andfått. Jag satt alldeles stilla
medan en underlig upphetsning spred sig i min
kropp. Två teorier kämpade nu öppet om det
intellektuella herraväldet:
1. Jag hade sett mördaren ge sig iväg från
mordplatsen efter att ha skjutit ihjäl 21
människor.
2. Jag hade inte alls sett mördaren utan någon
helt annan, t.ex. Ekots andfådde utsände, med sin
mobiltelefon i väskan.
Hur som helst hade inte mördaren sett mig.
Skulle han känna igen min bil? En Golf GTI ser
ganska vanlig ut utan att direkt vara någon
dussinvara, så den saken berodde på hans
bilintresse. Man får väl förmoda att en man som
monterar ihop framdelen från en Volvo 164 med
bakdelen från en Volvo 145 hyser ett visst
bilintresse, om det nu var han själv som utförde
operationen. Å andra sidan är inte GTI-modellen
såå fruktansvärt ovanlig.
Jag insåg att min observation bakom Odenbanken
kunde vara av yppersta vikt och att jag borde
ringa polisen. Anonymt. Om en stund. 21 döda. Jo
jag tackar. Svenskt rekord. Mördaren hade kanske
trott att banken skulle vara tom och råkat i
panik. Men varför då inte bara avvika så diskret
som möjligt. Att det fanns folk i lokalen måste
han ha märkt redan i farstun. Vad gjorde förresten
alla mäniskor där en lördag förmiddag? Nå, det
fanns människor som fick betalt för att klura ut
sådant där. Min uppgift var närmast att ringa och
berätta om bilen, och om mannen i skägg och
toppluva. Anonymt. Om en stund. Jag åt upp, läste
nästan färdigt tidningen, dukade av, diskade,
duschade och klädde på mig, alltsammans mycket
omständligt, medan jag funderade på vad jag skulle
säga. Fungerade tricket man ser på bio, med en
näsduk framför luren? Hade jag ens en ren näsduk
hemma? Jag kanske skulle lägga mig till med någon
dialekt? Kalmar? Utländsk brytning? Finsk? Eller
en kombination; en finne bosatt i Kalmar. Var det
verkligen klokt att ringa hemifrån? Tänk om
mördaren satt i polisens växel? Mitt i
upphetsningen - min ökade puls kunde inte helt
tillskrivas gårdagkvällens och morgonens övningar
- handlade jag lugnt och rationellt, som gällde
det något regelbundet återkommande vardagsbestyr.
Jag lyfte luren och slog numret. När det började
ringa i andra ändan kunde jag höra min egen puls i
huvudet.
- Polisen.
- Ja, goddag, det gällde... (vad sa man;
massakern?) incidenten i (på?) Odenbanken i
förmiddags...
Jag behövde nog inte bekymra mig med att
förställa rösten. Jag kände inte igen den själv.
- Ett ögonblick så ska jag koppla vidare.
Sju sekunders marschmusik, sedan en ny röst:
- Jaa?
Jag drog samma replik igen, ordagrant.
- Jaha? (viss nyfikenhet)
- Jo, jag råkade se en man ge sig iväg därifrån
i en orange Volvo vid just den tiden.
- Vilken tid?
- Strax efter... ja, visst ja, först hörde jag
ljud från banken. Liksom ratatatata, som ett
maskingevär. Sen såg jag honom köra iväg.
- Mmm. Det ringer en väldig massa folk som har
hört och sett allt möjligt. Jag gör en anteckning
här så återkommer vi senare. Var kan vi nå dig?
Utan att närmare reflektera över saken gav jag
honom mitt namn och telefonnummer. Kanske lika bra
trots allt. Rejäla medborgare emellan. Mannen
jag talade med var ju yrkesbroder till min egen
far. Mitt förhållande till telefoner är aningen
problematiskt. Inget uttalat alls, bara litet
tendenser. Så gjorde jag mig till exempel av med
min telefonsvarare efter några månader, när jag
började finna det påfrestande att ständigt bli
fådd tag på. Värst av allt är de nya
kändistelefonsvararna, där Bosse Larsson eller
Kungen meddelar att du inte är hemma. Det var en
försupen imitatör som började ge kassetter till
vänner och bekanta. Efter några månader hörde
bekantas bekanta av sig och han började ta betalt.
Nu har han blivit förmögen på hanteringen. Så kan
det gå. Jag tycker också hjärtligt illa om att gå
och vänta på ett samtal, och föredrar att ringa
upp själv. På så sätt behåller jag kontrollen. Å
andra sidan avskyr jag att vara utan telefon. Och
TV. Lördagskorsordet tog större delen av kvällen i
anspråk. Mest huvudbry vållade mig "Då sa nog
lokalvårdaren upp sig". Elva bokstäver. Andra
bokstaven U. Sjätte och sjunde S. Nionde A.
-U---SS-A--.
TV-nyheterna dominerades naturligtvis av
Odenbanksmassakern. Från djupet av
vardagsrumssoffan, den som Dagny ville slänga, i
min sparsamt upplysta lägenhet, som Dagny nog
också ville slänga - hon gillade aldrig området,
inte ens som student - tedde sig massmordet som
någon sorts spektakulär kriminalhappening.
Kropparna hade alltså upptäckts vid trettontiden
på lördagseftermiddagen av en äldre kvinnlig
lokalvårdare som ingalunda sa upp sig utan ringde
polisen, vilka infann sig efter sexton minuter.
Senare framkom att ett koppel journalister bankade
på dörren redan efter tre minuter och krävde att
få bli insläppta. Vid ankomsten till arbetsplatsen
trodde lokalvårdaren att det hade varit
personalfest igen - det hade sett ungefär likadant
ut senast det begav sig, men så såg hon
blodpölarna, kropparnas förvridna ställningar och
de stirrande ögonen.
- Jag visste inte var jag skulle börja, sa den
vithåriga damen uppgivet. Hon hade fortfarande sin
städrock på sig. Studioreportern hade skjorta,
slips och blazer med fiktivt klubbemblem.
- Anledningen till att så många anställda befann
sig i banken en lördag är okänd, men tros vara
övertidsarbete. Kontorets platschef tillhör de
omkomna. Det sista livstecknet från banken kom vid
tolvtiden när denne ringde sin familj och talade
om att han skulle bli sen. En rad vittnen har hört
av sig till polisen och lämnat uppgifter om
skottlossning i innerstaden under förmiddagen, men
polisen tror att vittnena i själva verket har
uppfattat eldgivning från militära övningar i
stadens utkant, eftersom brottet av allt att döma
begicks någon gång mellan tolv och tretton idag.
Över till vår man i Uppsala.
Och så sa en andfådd telefonröst samma sak.
Klockan tolv? Vem var det då jag såg lämna
banken klockan tio? Kanske någon som hade lämnat
av sin fru? Eller någon kamrer som redan gjort
sitt för dagen. I helskägg och luva? Nja, inte i
tjänsten kanske, men på sin fritid fick de väl klä
sig hur de ville, i skägg och annat. En
massmördare stannar för övrigt knappast och köper
en tidning under sin flykt från brottsplatsen.
Antar jag. Jag kände mig irriterad. Lurad. Det
måtte bli en skaplig hittelön, eller vad det
heter.
- Vi återkommer naturligtvis till
Odenbanksmassakern så fort vi får fram nya
uppgifter, sa studioreportern. I hans mungipor
anades ett stramt småleende som indikerade att
nästa nyhet var något angenämare. Det obehagliga
var slut för den här gången. Tur att man inte hade
sina pengar på Odenbanken. Trots att massakern
hade ägt rum bara någon kilometer från min
lägenhet kändes den inte särskilt hotande eller
ens otäck, snarare kuriös. Den var för långt bort
från min tillvaro för att verkligen beröra mig.
Det var i själva verket viktigare för mig att ha
färska ägg hemma än att mördaren åkte fast. Nu var
dessutom mitt vittnesmål ointressant tack vare
kamrerns samtal hem. Innerst inne höll jag tjurigt
på min version, men det tycktes inte finnas någon
marknad för den. Klockan halv elva plockade jag
fram kalvnjuren, mjölade och stekte den, kokade
brysselkål och potatis, pressade potatisen samt
öppnade efter någon tvekan en kvarbliven öl och
tog itu med fredagskrysset sedan jag efter flitigt
ordbokskonsulterande listat ut skälet till att
lördagskryssets lokalvårdare nog skulle säga upp
sig: AUGIASSTALL.
Börja om på kapitel 0